Helsingborgs-Posten – 16 september 1864, sida 2

mitt-sista äfwentyr hade gjort mig ytterst misstänfsam. Hon förde mig till ett af de mest befolkade qwarter i St. Giles, och då hon has de kommit till ingången af en mörk afstångd gränd, kallad Hines Caurt, gick hon derin och winkade på mig. — Nej, nej, madam Jaubert, utbrast jag, det gåt ej föt sig. Kanhända menar ni ärligt, men jag går ej in indenna grändkså dags på af: tonen. Hou stannade tyst och förlägen. Plörsligt fade hon med en spoisk mine: Ni år rädd förs modar jag. — Ja, det år jag. — Hwad skola wi då göra, sade hon efter ett ögonblicks besinning. Jag försäktar er, att han är ensam. — Det fan nog hända, men ändå går jag ide dit in med er i qwäll. — Ni misstror mig, mr Waters, fade hon med förebrående ton. Jag trodde nog att ni skulle göra det och dot fan ni lita på mig. Min enda affigt är att få belöningen, för att funna återwända till Frankrike. Hwarföre nvifs lar ni? — På bwad fått lärde ni känna denne röfe wares gömställe? — Det år lått förklaradt, men här är icke stället dertill. Kan ni ej få hjelp från ett eder annat Håll ? — Ganska lätt oh om ni år här då jag om tio minuter kommer tillbaka, så ber jag om förlåtelse för min misstanke. Godt, fade hon förnöjo. Men skynda er. Det år ett förskräckligt wäder. Den öfwerenskomna tiden war knappast tilländalupen då jag kom tillbaka, ledsagad af ett halft dussina polisbetjenter och jag fann madam