Helsingborgs-Posten – 16 september 1864, sida 2

naders tid och då hon åter kom ut, stod hon ensam, utan hem och utan penningar i den fos ra, bullrande staden. Jag hade hört hennes sorgliga histora af en watiemästare på dårhuset. Jag wisste att hon sjelf aldrig talade härom, och hon anade icke att jag kände till saken. Hwarför Jon hade förändrat fin namn från Duquestne till Jaubert Hade jag ingen ide om. Under de sista åren hade hon lefwat af att sända tiggarbref till äskilliga wälgörande pers soner och hade ötskilliga gånger blifwit ftraffad derför. På detta sätt Hade jag gjort hen: nes bekuntskap. — Madam Jaubett, utbrast jag med oför ställd öfwerraskning, hwad i all werlden wånz tar ni på håt och det på en sådan afton? — För att träfja er, swarade hon kort. — Fa, då fan ni lita på art ni knackar vå orätt dörr, Den lilla gnista tro, jag en gång hade till dessa enkor med 12 små barn, fom allesammans hade messlingen, har för länge sedan farit fin kos. D— Nej, fade hon på engelska, fom hon för öfrigt talade som en infödd. Jag är icke en sädan narr, att jag will försöka några tiggars tnep mot er Mej, det gåller en förrättning. Ni will hafwa reda på Jem Martin? — Det will jag; men hwad wet ni om hos nom, ni har wäl ej ännu sjunkit få djupt att ni umgås med tjufwar oh mördare. — Nej, ännu icke och jag boppas att jag al drig skal göra det; men likwäl skall jag funna säga er, hwar ni fon fånga James Martin, om jag blott wore wiss på belöningen. — Den fan ni wara fåler på, swarade jag. — Följ mig då och om tio minuter ffall ni hafwa honom. Jag gjjorde det, men war på min wakt, ty