Helsingborgs-Posten – 12 september 1864, sida 2

af oss och att han också måste wara med; for öfrigt är nog mat till oss alla, isynnerhet då madame Lewasseuc ej äter med. Och han slog till ett gapskratt. J detta ögonblick bultades på gatdörren. Här äro de, ropade Lewasseur och skyndade sig ut för att möta dem. Jag såg ut genom jalousien och fann till min förffråcs kelse, att le Bretton hade kontoristen Dubarle med fig. Mu första ingifwelse war att fatta mina pistoler och skynda ur ur huset. Jag bes sinnade mig dock snart; men den idee att der war laggd en snara för mig, dök åter upp. Skulle Dubarle känna mig igen? — Jag befann mig i en kritisk ställning, jag mäste handla få klokt fom möjligt. Snart derefter hörde jag ett högljudt fam tal i nästa rum emellan Lewasseur oh de nys ankomne. Jag närmade mig fafta till dörren för att lyssna. Jag hörde snart att le Bretton ännu ej war fullkomligt förhärdad och att han ifrade för att man ännu icke skulle sälja det stulna, förr än man ytterligare hade gjort ett försök att få Bellebon att gå in på de för reskrifna willkor. De andre deremot röstade för, att man strar borde sälja noterna och få lemna landet. Det nästan bönliga fått, på pwilfet le Bretton föreställde dem faken och bad dem för guds ffull ej totalt ruinera det hus, han hade bedragit, blef mottaget med brutalt bån af de andra och Han blef bragt till ft nad. Jag uppdagade widare, att le Bretton war en kusin till mrs Lewasseur, hwilkens man först hade plundrat honom på spel och derefter föreslagit honom den förbrytelse, han nyligen hade vegått, såsom det enda medlet att betäcka vpägra tidigare bedrägerier, till hwilka han, Lewasseur, hade warit upphofsmannen. — fter et litet uppehåll kommo alla tre in i