Förklädningarna. (Foris. fr. n:o (102). — Gäller det också med hänsyn till werlar? — Sa, naturlig:wis. ÖOafsedt hur stort beloppet år? — Det tror jag wisst. — Nå, då måste du presentera mig för hos nom. — Nej, det fan jag ide, — swarade jag hastigt — han will ej hafwa att göra med folk, som han icke känner. — Jaså, men du skall annars kallar jag på polis. Vestört öfwer hans hot, mumlade jag, att hans namn war Lewy Samuel. — Hwar bor Lewy Samuel? — Det wet jag werkligen ej, men jag fåns ner ett fått, att få reda på honom. Slutligen blef det öfwerenskommet of emels lan, an jag skulle spisa middag vå Oak Cotrage om 2 dagar, och att jag skulle arrangera det få, att Samuel kom dit strar efter mid: dagen. Jag skulle underrätta honom, att de banknoter och werlar, fom Lewasseur önskade sälja, belöpte fig till omkring 1200 pd, och han lofwade mig 500 pd för mitt befwår. — Femhundra pund ferlivg, Williams, fas de Lewagseur, då wi skildes, eller, om Su nare rar mig, — gallererna. Du fan ej bewifa når got mot mig, men jag fan förta dig genom ett ord. Kom ihåg detta. Poliskommissarien och jag hade en långt samtal dagen derefter. Wi woro eniga om, au då Oaf Cottage låg vå en öpren plats, längt från någon annnan byggnad, skulle der ej wara kloft art låta flera polisbetjenter komma