jag hunden och korgen och lemnade huset, sedan jag på bäst möjliga fatt brukat mina ögon uns der min korta wisit. — Nå, han har således ingen qwinlig flägting eller bekant, sade jag för mig sjelj, Då jag åter war på wägen, och dock fan jag vår ra vå, att det war le Bcetons potträu, fom hängde deruppe mellan mannens och hustruns. — Det war ej twifwel am att jag war på rätt spåt och jag gladde mig af hjertat öfwer, att jag måhända stulle wara istånd att hjelpa firman ur dess förlägenhet, helst då den unge Bellebon med fin nations och fin ålders öppens hjertighet hade för mig tillstatt, art hans gifz termål med en långe älffad ung flida berodde på, hunu de nårwarande förwecklingarna blejs wo redade. Omkring Fl. 9 om aftonen samma dag lems nade Lewasseur Oak Cottage, gid till Comonz ton, tog en eab och törde hassigt till fladen. Han war klädd med en wif ögonfallande sprätaktighet och allt hwad han hade på fig war af dyraste flag. Han war följd af en en gelsk dandv, fom war likaså sprättig fom han fjelf och liffsom ban försedd med en peruk, mus stacher och kindskägg. Denne engelske dandy war jag sjelf, så oigenkännelig som jag kunde önska det. Lewasseur stannade wid slutet af qwadraten Regent Sireet, steg ur och begaf sig bort emot Vine Sireet. Jag följde — och då jag såg honom gå in i ett wärdshus, gick jag ger nast efter. Wärdshuset war ett allmänt fam tingsftälle föräfrämmande tjenstfolk, som ej bas de någon kondilion. Kammarijenare, vrefebes tjenter, kockar och många andra af alla möj: liga nationer och af olika grader woro här förs samlade, drickande, rökande och spelande ett eget