Helsingborgs-Posten – 5 september 1864, sida 2

Jag erhöll det och gick åter in i rummet. Det war ett stori rum med gammaldags föns ster, få att man blot funde fe Mjernorna frims ra genom de små rutorna. Der stodo två högryggade länadstolar och jag ordnade mig till att taga Den, som den gamla nyligen hade lemmar. — Försiå mig nu riftigt, fade jag till pi gan, innan hon gick. Wi wilja ide hafwa nå got bråk, hwarken af dig eller af din herre. Du fan äcke undkom na, men om du slapper Jackson in fom wanlgt utan an fäga något ob han fomnar in fom wanligt, skall du blifwa hulpen; hwarom icke blit du utan widare krus deporterad. Gå nu. Det war icke så lätt för mig att göra toi letten, fom jag trodde. Kjolen gapade betyvs ligt baktill; det kunde nu wäl gå an, då den bögryggade stolen kunde dölja der; der giorde ej heller någonting, att ärmarne woro för korta, det funde sjalen betäcka; men nedra delen war ide hort längre för mig, ån högskotarnes fjol, och hur tusan jag skulle funna draga mina stöfwelförsedda ben upp under mig, jå att de ide blefwo synliga, kunde jag ide riktigt begripa. Kappan war ocjå för liten; men med en stor näsduk i handen kunde jag nog dölja mitt skägg. Jag satt ånnu och pysslade med dessa saker, då Jackson bultade på dörren. Pigan öppnade us tan att säga något, och han fom firar in, tills slöt omsorgsfullt dörren och kastade sig ner i den andra ländstolen. — Hon stall komma att dingla derför, fås ger man — dingla, hörer du gamla; Nej, nas lutligtwis gör hon det ide. Böfware och döfmare för hwarje gång. Det blir präktigt, når presten håller hennes liktal — hennes och ans dras. — Han stod upp och gick bort till en