Hwarjehanda Culängwägarfrämling i ÖterbottenUnder forra manaden hemkom ett ffepp till Nykarleby, fom medförde, säsom matros, en söderhafsdo, en wilde fans nollit af malaysta stammen. Mannen — fom ännu fur nes vå orten — är af medelmättig froppobyggnad, brun särg, med swart hår. Han förstär ide något europeiskt spräf, utom någraengelska ord. Numera är han flådd säsom en finsk matros, vd) man skulle knappt kunna skilja honom från eu af landets egna sjömän, om ide haus mörka hy erindrade om, att han är född under ett hetare luftstreck. Huru malayen kommit att öfwergifwa fin sköna ö, för att uppföfa nortens falla flimat, finner man af följande betättelje i en finsk tidning. Uti september eller oftober månad nasllidet år kall ett amerifanst fartyg råkat ut för stiltje någonstädes uti södra oceanen, i närheten till någon ögrupp, hwars namn wi icke kånna. Oformodadt omringades fartyget af tusentals wudar, som sokte nppnå detsamma, och troligen hade för afsigt att döda desättningen och plundra fartyget. Att nedskjuta de i wattnet simmande öboerna mar anssende till Deras talrifhet omöjligt, oh någon annan utwäg till rådtning fyntes ide heller möjlig. J samma ögonblid jom de djerwaste af wildarne klättrade upp vå fartyget, fyllde en liten windpust seglen få att sfepet kunde af: lägsua sig från det farliga grannffapet. Af de förwägna wildarne hade twå hunnit ombord, och dessa blefwo an tagna tillfånga, och fingo mot fin wilja medfölja till Curopa. (Uti Amsterdam, dit det amerifkanska fartyget war destineradt, blefwo de frigifna och afsändes till Eng land hade den sinska kaptenen, fom förde det skepp, hwilket hitförde wilden, anträffat den ene och antagit honom som sjoman på sitt fartyg. Säwidt man knnnat förstå malays ens tecken och sprak, skall han förklarat att han warit en fanmbal (menniskrätare) och att han esterlemnat 6 hustrur på fin ö. Swårligen har man fnunat öfwertyga henem om, att han år werfligen fri; emedan han efter all sannolikbet icke synes förfå de milda seder, fom beherffa de kristna folkslagen, då de hwarken uppåta fina frigg: fångar eller behålla dem i slafweri. Men sedan han nus mera blifvit wiss om, att han år fin egen, har detta hos honom apywäckt en glädje fom efter söderhafsöboernas fet wisat fig uti de widunderligaste upptäg och dansar. Man nen år eu owanligt god simmare. Sanuolikt k ommer han att åtfolja samma fartyg till nägon utrikes ort, ehurn wi hört att han skall yttrat den önskan att för alltid wars sianna i F mland. — I Paris år allting specialitet. Hwarje fjukdom har fin egen läkare och hwarje djur slag fin decter eller veterinär. Nyligen låt en af handelswerldeus förnämsto damer tillfalla hunddektor. Hennes hwitleck iga pudel sem hon ålskade så högt, war opasslig och wille icke äta Doktorn antog en allwarsam min, kände på Zorettets tass betraktade def ögon och öppnade def mun, för att betraf ta tungan, hwarefter han betänksamt runfade på hufwudet Min Gud ! ropade damen, är min Zorette farligt fjuf? Savffe, miu fru! Jndiwiden (läkarne af denn