ne bläck, penna och papper, då hon wille frifs wa tid honom. Hon fick det begärda, och fort derefter hade jag bennes bref i mina händer. Det war äns ru mera befallande än det förra, men dock förs sigtigt skrifwet. Det år wäl öfwerflödigt art anmärka, att det aldrig blef skickadt ästad. Följande dag hade hon nåästan feber af otålighet, ow då der ide kom något swar, skref hon igen och liksom hotade honom. Jag låt henne åns nu iwå dagar wara enfam och då jag fludlis gen gick in till henne fann jag henne förfåcs ligt uppbragt. Hon blickade fom en tigrinna på mig, när jag inträdde i cellen. — Ni är wål ond, emedan Jackson icke will skaffa er ut mot kaution, sade jag. Han bors de sannerligen heller ide afslå en sädan liten bön, när man fäster tillbörligt afseende på alt. — Allt — hwad för något? frågade hon bistert. — Ni wet wäl sjelf bäst, ehuru jag få der har mina egna ideer. — Omwad år det för ideer och hwart will ni i sjelfwa werket med edert prat? — Jag will wara uppriktig, Sarah Purday. För det första torde det wara klart för er, att eder wän Jackson har wändt erj ryggen — öfs werlemnat er åt ert öde, od) deta öde blir twifwelsutan deportation på lifstid. — Nä wäl, fade hon otåligt, och antag att få är; hwad då? — Att ni fan hjelpa er ur dessa obehagligheter genom att hjelpa mig. — Huru då? Ä — För det första, gif mig medel i häuder att få Jacksen fälld för tjufgömmande. — Huru wet Ri, att han år en tjufgöme mare?