Helsingborgs-Posten – 2 september 1864, sida 2

dande mannen ide ett enda ögonblick twiflade på fin burrug oskuld. Jag passade noga vå Jackjons miner och rörelser, och nu då han kände min: fällning, tycktes han alls ide finna något bebag deri. — Säg mig, fade jag under det jag plötss ligt wände mig till pigan Jane, huru fom det fig, att det ide fans någon såpa i huset i går? — Jngen såpa, återtog pigan förwånad, o 8 0 — Nej, nej — ingen såpa, afbröts hon af sia herre plötsligt och argsint. Jcke en smula; iag har sedermera köpt i Farnhamn. Den förskräckta pigan drog sig tillbaka. Jag hade hört nog för att blifwa ytterligare öfmers bewist, oh Jackson, fom blifwit lika få blef i ansigtet fom den hwitmenade wägg, mot hwilfen han stödde fig, under det jag stirrade på honom, kunde fe på mig, att jag war tillfreds ställd. Min egen öfwertygelse war emellertid icke ett tillräckligt wittnesbörd, och jag kände, ai jag fule wara lyckligare än wanligt, för att brins ga denna fwarta handling i ljuset. Jag ins såg, att jag måtte hålla mig tyft för närwas rande; men det war swårt nog, isynnerhet twå timmar sednare, då jag öfwerwar det första föthöret med den anklagade hustrun. Jackson war fig åter lik oh afgaf sitt lögnakiiga witts nesmäl med den största fräckhet. Han hade ide bedt mrs Rogers om att föpa witriololja och hade icke fått nägot af henne. Utom hans wittnesmål att hon och hennes man alltid grås lade, förklarade en wördnadswärd man, att han hade hört Henne anwända stora om aftonen före den dag, hwarpå förbrytelsen blifwit begången, och att han hade hört henne yttra i wredej att hon önskade, hon wäl wore af med