Helsingborgs-Posten – 22 augusti 1864, sida 2

mindre gå, men han hoppades ändå att repa sin. Jag såg Klara wända bort hufwudet och trodde mig fe tårar i hennes ögon. Den ars ma flidar wisste allför wäl att för den älskade fadren ej gafs något hopp mer. Men, fade Lutton, efter förlopp af en lång paus och talade med en särdeles skroflig och rosslande röst och med utirvck af stor fmäria, Jag skickade efter ex af en sällsam anledning. Har ni många fremmande i hufer? Jag fade Honom an huset war nåra fullt af dem, OM6 äro några af dem er obefanta ? Ia, nåstan alla, swarade jag, förwånad öfwer denna fråga. Jag will ej oroa er, fortfor Lutton, ty ni har warit mycket wånlig mot mig 26 ni år oskyldig. Men sistlidna natt hafwa biifwit mig fräntagna 10 a 12 hundra dollars. Jag wet ej så noga hur mycketd et war, men det war öfwer tusen. Jag hade dem i det hår lilla fris net. (Han wisade mig ett frin af rosenträd, fom stod på bordet.) Ungefär wid midnanten stickade jag Klara till sängs och föll snart, i anledning af ett intaget opiat, i slummer. Jag sof till dagbräckningen, likaså min dotter; men i morse fann jag skrinet tomt; dörrarne hade ej warit tillästa, och under natten måste någon hafwa smugit fig in ob bestluit mig. Men, jade han, då han mårkte min oro och ledsnad, låt ej min förlust alltför mycket bekymra er, ty för mig år den ej få särdeles kånnbar, ej heller skall min goda tanfe om ert hus deriges nom rubbas. Jag har egentligen endast wes lat underrätta er om saken, på vet att ni må wara på er wakt, ty andra, som kanske ej hafs wa så lätt att göra förlaster, kunna hotas med samma medfart, om tjufwen ej upprädeg.