— Hör un, tag mig med, medan du håller på ! ljöd en wälbekant rökt från andra sidan Det war klockarns, som kom efter. Honom tog Jens ockjå på naden och Yan fom ofwer I en hast. Na gingo alla tre tysta framåt wägen en stund. Presten torkade sina rockskört; klockaren snusade finurligt, och Jens lunkade bakom med strumpor och trädskor i handen. — Hwad är hand mening min fåra Ulrif fen, sade presten slutligen, funna wi icke i nöds fall förswara att läta den här slyngeln bafom komma, fram i är? — Åhjo, ers wälärewördighet! Han är efter afloanledningar inte så dum som han ser ut till, swarade klockarn. Och på det sättet blef Jens Jenfen fonfirs merad. (Slut.)