Fat kunde gerna lofwa att. ta mej fram: hwiskade han. — Jag lofwar ingenting, men jag skall fe till hwad jag fan göra, swarade den försiglige presten. J de:samma gled hans ena ben ent var tum ned emot watinet. Öåll då fast, menniska! ropade ban ängsligt. Å Menniska! Detta ord irängde direkte midt in i sjalen på Jens. Nu gällde det juit att lif wa menniska, det will fäga att blifwa fonfirz merad. Han tog ett par långa steg, och stod nu midt ute i ån. — Då wa fasligt hwa far år tung, bus stade han, bara jag inte tappar far åen. Presten märfte att han långsamt gled nedåt pojkens rygg. Hall fast, min fon! skrek han, häll wäl fast? Du skall komma fram i år, ba: ra du bår mig öfwer! Kan far swära på dä? — Det war för mycket! Swåra? återtog den fromme mannen upprörd, nej du skall du din ogudaklige slyngel, få wänta ända till ...... — Puh! hwa far år tung stönade Jens is g gen och nu kände presten fina båda fotsulor plas ska emot wattnet. Men för böfweln i wåld! skrek han. — Jag iyckie att far swor, hwiskade Jens, och månde på hufwudet. Wid denna wändning tog presten öfwerbalans, och nu war det rod: skörten fom plaskade i wutmet — det war inte blott ett fobad, det war en hel simning fom hotade honom. Förtwiflad, alldeles utom fig, ropade han: — Sa wisst för sjutusan! Du skall komma fram! — hjelp mig bara öfwer. J samma ögonblick satt han nästan helt och hållet på Jenses axlar, och i nåsta ögonblick ftod han helbregda på andra stranden.