Unge Jens Fenssen. En pennteckning efter naturen. af Erik Bögh. (Foris. fr. n:o 93). — Hor du, stere Jens derborta, hwart har bron tagit wägen! ropade han. — Inte wet jag nte: swarade Jens. — Pur skall man då komma öfwer Ån! — Ja. a — inte wet jag inte: — Men du har ju kommit öfwer. Hur har du burit dig åt! — Jo-o — jag wada öfver, jag! Det war en dålig troft för presten. När man bar korta ben och vodager till på köpet, få tyder man inte om att plaska i watten wid päsktiden. — Hör mi på, min fåra Jens, fade Han med en röst få mild, fom om han predekatr på en offerdag, jag skall ut till en sjuk i Angåe myra. Du fon gerna bära mig öfwer än! — Saco, får wäl då, då! swarade Jens, far stade af fig trädskor och strumpor, kafwade upp byrorna öfwer knät och wadade öfwer än. Pre: sten kröp upp på hans breda rygg och mu börs jade öfwerfarten. Då Jens hade fommit ut i ån ett par steg stannade han. — Må ja ffa tro, attjja flipper fram te påsk, frågade han långsamt. — Wi få se menade presten. C Jens gick en par steg längre nt.