Helsingborgs-Posten – 17 augusti 1864, sida 1

heten; det är hela Sleswig, det är Sundewed och Als, som äro mera danska än Wendsysses, det är AÅabenraa och Hadexstew, det är Stom, lingsbanten, det är Jus Lorenzens och Laurids Stans grafwar, fom öfwerlemnas at tyska herrawäldet, ja iblaud de landsmån, hwilka slulle offras ät den tyste Meoloch, finnes ide få, fom hafwa lefwat under grundlagens frihet och fidat representanter till Danmarts riksdag. Alla öfs werlemnas de nu i tyskt wald, och med hwilken uppfyn stola wi kunna se på öwarandra när wi från dem höra det förtwiflade dödsropet som till och med från de aflägsna polackarne och czecherna fom wårt hjerta att slå af förbittring och harm? Det har warit en nödwändighet, säger man, en sorglig och tung nödwändighet att gå in på denna fred. Ja, tywärr, det Har blifwit Nnöds vändigt att gå långt, mycket långt i offer, ty intet af hwad mi förtröstade på har hållit. stånd, hwarken härens traft eller nationens fanunans hållning efter Europas förpligtelser, och det såg ut fom om en längre fortsatt strid endast stulle störta oss i ännu djupare elände. Måhända mar intet annat att göra än att mottaga denna fred, intet att uppna utom detta. Men mi kunna dock ej annat än uttala, säsom wårt intryck af allt det, fom blifwit bekant om de förda Unders bandlingarne, att dem unwarande minifteren drifwit underkastelsen mycket långt. Dess föres trådare hängaf fig måhända åt bedrägliga illus sioner, men den synes i lället ha gått till den motsatta ytterligheten. Den har ide emot lans dets motståndare begagnat de fördelar, som den hade framför hwarje annan regering; def fon servativa, starkt åt den fordna tyjta åsigten lus tande riltning har icke förskaffat Danmark en tum jord, och dess förmåga att samla nationen till en sista förtwiflad kraftansträngning har icke ingifwit fienden någon respeft, emedan den ide framträdt i någon energiskt handling. Hwilken minijter fom helst hade kunnat uträtta detsamma fom geheimerädet Blufuwes regering; förutfätts ningen war blott att wilja sluta fred, wilkoren må blifwa hurndana som helst, ty detta har i sjelfwa werket warit det program, som låg i fra? fen om 7Danmarfs räddning, ära och fjelfftäns dighet. Men hwad man än må döma Härom, så böra inga hänwisningar till wår! förtwiflade ställning och inga lugnande försätringar om det materielt drägliga i de finansiella wilkoren foms ma någon att glömma att denna fred är en förs färlig olycka för Danmark, medtet till utmed lingen of en öfwerwäldigande iysk makt och dÖdsdomen öfver minst twåhundra tusen trogna landsmäns nationella lif, deras inwigning till oupphörlig misshand ing och pina. Wi böra icke wända blicken bort fran denna sorg och wanära; den skalt fortfara att tå för wår tanke, alltid wara närwarande för oss och ingjuta hos oss det fasta beslutet att göra allt för att försona denna synd. Kan denna fred icke hejdas och förhindras — och wi se tywärr icke någonstädes utwäg dertill — så bör dock alltifrån denna dag all wår sträfwan hafwa afseende på den framtid, då wi åtminstone kunna befria wåra danska bröder i Sleswig, återförenas med dem od) ernå den danifa foltets integritet, fom naturens hes liga lag berättigar oss att sordra. — Eu owaulig händelse inträffade för någe ra dagar fedan pa apotheket i Eskilstuna, då en landsbo lemnade ett recept att expedieras, oms talande att hans fon, en mindre gosse, låg näs ra för döden; någon stund derefter inkommer ban ånyo på apotheket och beder prowisorn att få kontramandera medikamenterna emedan g082 jen redan war död. De halffärdiga medifamens terna förstördes och händelsen war glömd då en flicka inträder på apotheket och lemnar ett recept med anhållan att få det fnart expedieradt, — men tan om oss provijorns förwäning, då han finner samma recept och på tillfrågan huru Här med hänger tillsammans får till swar, att när gassen legat som en död i 4 timmar, så börjar de han qwickna mid igen och nu stule flickan owilkorligen ha medikamenterna med sig hem. — En indisk folkskald. För någon tid sedan afled i Tanjero Ostindiens största infödda kristna skald. Nedanaiyagam Sastri, i den höga åldern af 91 år. — Den siberiska pesten. Udopå förslag af Sundhetskollegium har K. Mtt förordnat, att af