Hwad är all werldens wisdom? Konung Salomo i all fin wishet klagade en gång öfwer det menffliga lifwets fortet. 7Swad hjelper mig min stora wishet, fade Han, då det ide är mig förunnadt att njuta frukterna af densamma? Största delen of mitt lif har förflutit, innan jag blef wis; och nu, då jag will börja att draga nytta af min erfarenhet, stär jag redan mid grafwens brådd. Hwad är mennistans wishet annat an rosens förgängliga blomstring? Hon drifwer många dagar och wecfor, tills kalken öppnar fig. Men så snart den slagit ut, är det också ide lång tid förrän det ar förbi med dennas stönhet; hon wissnar utan att få njuta frukterna af sitt arbete. Så talade han och sörjde; då Han lyfte upp fina ögon fid han fe en engel stiga ned of himmelen med en stäl af fofiv i ena handen. ESalomo, fade den allsmägtiges tjensteande, jag tommer från den Ewiges thron. Han Har hört din tlagan och stickat mig att bringa dig lifwets watten. Om du dricker ur denna skal, skall du blifwa odödlig och njuta en ewig ungdom: men dricker du icke deraf, så går du, då din stund kommer, all föttjens wåg. Den Ewige har lagt walet i din hand; gör som dig godt fynes! Engeln satte stälen ned för Salomos fötter och förswann. Salomo war obeslutsam huru han stulle göra. Han sammankallade i all fin wishet sina vifirer och frågade dem till råds. De rådde honom alla att taga odödligheten. Men emedan Bu timar, den wisaste af hans visirer, ide war nars warande, låt fonungen falla honom och förelade honom frågan. Store tonung! swarade Bus timar, år detta lijswatten bestämdt för dig enfam, eller fon du äfven låta andra drida der af? — Den Högfte, fade Salomo, har mi fat mig en fam denna nåd. — Om få är, swarade visiren, ffola dina barn, alla dina männer, dina käraste gemaler få småningom dö. Xifofom ett tväd, hwilket man fwarje år beröfwar dess wackrafte frutter, stall du hwarje wecka, hwarje dag förlora och taga öfwer någon af ditt hjertas älsklingar. Hwad behag fan ligga i en odödlighet, hwars tott är en oupphörlig sorg? Om icke allt, hwad du älffar, är odödligt, liksom du, få är odödligheten en ewig plåga. Så tänker äfwen jag, swarade Salomo. Denna jord är ide stapad att bära odödliga barun, annars stulle solen få stilla midt på hiumlen. Min klagan mar owis. En wis, fom ewigt mäste bo i denna darstapens, denna fors gena dal, ewigt bära dejjordiffa begärens: tunga fiettrar och ide fe flut på wagen framför fig, han slulle wara den olyckligaste mennifta, fom stod att finna under solen. Då Salomo fom tillbafa, war wattnet i få len förtorkadt. Han föll ned på fira knån och sade: Herre! förlåt Din tjenare, att han Haus drade Digi Dina werk! Hos Dig allena är wishet och godhet: Du har dermed ordnat allting, och stoftets jon fan endast bes undra hwad du gör. ss HÅR — —— —