förtjent på spånad, och bad honom gå dit för att ropa in uppmunlrinqarna. Jens gick, men då aufiionen war slut, fom han iillbafa med ett halft quarter för mydet i hufwudet ob Freschows filosofi. Der war tre gånger få mycke te läsa i den, fade han, och få fosta den inte mer än tolf skilling, inte. Sjelf kunde Jens hwarken läfa, skrifwa eller råkna. Han pastod wisserligen att han funde så mycket af de tre sista konsterna, som han sjel; behöfde; men det war i alla fall inte mycket. J ffrifning fom han aldrig längre än att tedna sitt namn eller bomärke med tre streck, aj hwilka de twå woro raka och den tredje frokig: HS — det will säga Jens Jenssen — och få hade både hang far och hans farfar skrifwit fina namn. Med råäkna förstod ban detsamma fom man wanligen kallar att räkna på finge rarna, och han räknade alltid vå det gamla sättet, det will säga i tjog. Sjuttiofyra heter således i hans räknesystem tre tjog och fjor: ton. Nog af, Jens Jensen slapp lvyckligt och wäl igenom werlden på sitt wis. Han blef bade konfitmerad, gift och begrafwenpå mederbör: ligt fött. Han dog allsköns lugn, utan att wålla doftorn någon nv förargelse. Klockar Brita fom hushållade för honom den fitta ti den, mente att han kunde lefwa än i dag, om ban inte warit få hämndgirig på julgröten. Säkert år också att få mån wid hans ålder funna tåla wid ett far halifoft risgrö: ofwans på en half Stockfisk til qwällsward. Hans giftermälshistoria war mydet enkel — bönder och furstliga personer inlåta fig, fom kändt år, ide på inklinations partier. Då hans moder dog war han räta fyrtiotalet. Nu år