Sjukt solk skall man göra till wiljes. Brit ta gaf honom en duktig irädsked, full med det starka linementet, och gned hans beu med mir: tur. Dagen efter kom doktorn igen. Då yan hörde hwad som skett, slog han i hop händerna. — Lefwer det kreaturet ännu? frågade h in. — Jo kors swarade Britta. Der enda skeen gjorde få godt i magen fom tre haljqwarter branwin, få Jens. Nu felas honnm ingenting inte! — Men benet? Swullnaden? — Jooo benet det tom sig då må, sen ja badde gniet det ett par tag må då andra! De wa då ett fasligtearatt meklament! — Hwad har man nu för allt fit studium! ropade doktorn och ref sig med begge hånders na i håret utaf förargelse. — Aldrig glömde han Jens Jenssen och den kuren. Men Jens glömde den heller inte. Hwar gång han fe: Dan blef sjuk, ware fig der at frossa, gikt el ler kolik — få tog Han fig en sked af samma linnement, och det hjelpte alltid. Han war, fom man fer, ide långt ifrån att blifwa en flok man — en lärd man blef han deremot aldrig. Uppe på mjölkhyllan under loftet, midt emellan hang mors bibel och Au: nas psalmbok, stodo wisserligen tre delar af Freschows filosofiiska skrifter, men dermed förs höll det fig på följande fått: Då det lutade mot slutet med Anna, få börs jade hon att läsa. Skolmästaren hade en gäng lånat henne Lyrkens Heliga uppmuntringar och den boken wille hon gerna rå om. Kort efter dog skolmästarn. Han hade förr warit student, eller ätminstone på wäg att blifwa dei, och lemnade ett helt skäp fullt med böcker. Som det vå begäran af gästgifwaren blef auktion på dessa gaf Anna sin man tre mark som hon