bo plär å bli säder kraslgeri hwart år, men ho plar allri dö af ett inte. — Rej, heldre djurläkare ån bonddokior! ros pade läfaren ursinnig och for fin wäg. Men det blef inre den sista förargelsen fom Jens Jensen skulle förorsaka den gode doktorn. En sommardag förde socknefogdens dräng ned utför baden tl den lida flåtten med någ ra måldsäckur. Jens och -Klockars Brita kommo just i detsamma från gängstigen och skulle gå öfwer mågen nedanför baden, men Jens snafwade öfwer dikeskanten och föll oms full twärt öfver hjulspåret. Wagnen war för starkt i fart för att hästarna skulle funna ftans nas, oc de båda närmaste hjulen gingo öfs wer hang smalben. Drängen wände fig nu vå åkbrädet, od då han såg ant Jens hade blifwit öfwerkörd, piskade han på hästarna det bästa han kunde. — Håll då Håll, dä, ditt elemeuskade fäl ropade Britta efter honom! hwart skall du ta wågen. — (Efter doktorn! ropade drängen. Jag för ju allt hwad jag fan. Och det gjorde han. Då han kom iillbaka med läkaren, låg Jens Jensen i fången. Hans ena smalben war nås got swullet, men för resten hade han ide tagit någon skada. Britta, fom åtagit fig att wara siussköterska, sick nu :wå flaskor medikamenter. Den ena innehöll kamfertislinement att guida benet med; i den andra war falmiabmicnur, af hwilken patienten i fall feber inställ de sig skulle hafwa en matsked hwarannan timma. Febern infann fig ganska riktigt och nu fom odså Britta med mirturen. — Hwa sta jag må det der skräpet. Ge mig en sked å de tjocka i andra siaskan. Då å mycket likre.