der mål bäst art du gifter dig — fade hans wän smeden. — Kanske också — fwarade Jeas Jensen. J grannlaget funnos twå bonddöttrar som han kunde få. Den ena hette Jager och war en wacker flicka, ven andra hette Anna och war fulrvggen. För resten woro båda lifa, ingen hade penningar, men bra kläder hade be begge; ob af bohag egde hwar och en ett får fom gick på bete, och en jernkakelugn son war ute på län. DÅ nu smecen, fom forstod fly på sådant, förfäfrade Jens art det inte war myc fet med Jngers kakelugn, men alt Annas war få godt fom ny, och Hffom skapad för hans stuga, få tog han Anna till hustru, för då funs de han ju förstå att det skulle få wara. Hans koafirmationshistoria war deremot gan. ffa lustig, ob derför ha wi också gömt den til Jens hade i fyra år gått till presten och hade fora gånger blifwit utesluten. Hwarje gång detta inträffade hade fadren gifwit honom ett dufiigt kok strok, och modren gick upp iill presten och gret, men intetdera wille hjelpa. Det fanns intet annat att göra än månta till nåfta år. Nu stundade det ånvo till päsken. Den fom sent det Året, och ängarna woro redan gröna. Jend dref just omfring nere i ängen på ans dra sidan om ån för att leta efter wipägg, då han såg en liten fet man wälta nedåt wägen ifrån baden, Det war presten. Han stannade wid ån; sångbrädet hade flutit bort. (Fortj.)