Helsingborgs-Posten – 15 augusti 1864, sida 2

— Men hwad heter den? — Jaa det å inte godt te weta jag ha alri wart å sia te. — Men du har ju fett den hwarenda dag hela dilt lif. Har du aldrig frågat hwad den theme? Nää jag blandar mej alri i det fom ins te rör mej! — Ean gång då han war på hennvdås gen från den lilla staden i g annskapet, fom han i sällskap med ett var gossar från skolan derinne. Sedan de gån en stund, pekade den yngs ste vå en fyrkantig sten, fom stod upprest på ena sidan om diker. — At det en milstolpe? frågade han. — Ia det å fåll det, swarade Jens Jenssen. — Åhnej, der år ju ett wägskilnadsmärke utbraft den åloste; är det inte så? — IJvso det å det min själ! måste Jens tills tå. — Hwarför sa ni då att det war en mils stolpe? frågade gossen. Kan ni inte fe file nad på de iwå sakerna? — Joso men då å få widtöftigt, å hwar och en kan ju bli saliger på sin tro, swarade Jens. Lika litet som han förtänkt eller förtalt sig, lika litet hade han förhastat fig med att hands la. Först när hans hustru låg för döden, och läkaren lillfälliqtwis åkte förbi, bad Jens hos nom att inta in till den sjuka. Han gjorde få, och fom ut igen od war ond. — Det år för sent, fade ban. — JIJasa tänkte ja inte det? suckade Jens. — Swarföre sände du inte efter mig? ut brast läfaren förbittrad. Hå-nåärä jag wille först fi hwad det fruls le bli å, menade den beränksamme Jens, vifvans de fig bakom örat: ja ska fia honom, Anna,