Helsingborgs-Posten – 15 augusti 1864, sida 2

ty fyrkoboken hade brunnit upp. Frågade man honom sjelf derom, så swarade han: Jag är dubbelt få gammal fom Aana, för då sa pres sten när wi hade bröllop. — Och hur gam mal war hon då f frågade man honom widare. — Ja då wet ja inte, men når bon begrafdes, sa presten att hon war jemt ett half hundra — så kan J fäll sjelfwer räkna ut huru gammal ja fan wara swarade Jens; och den räfninr gen bade wäl ine heder warit få swår. om man hade wetat når han blef gift och Når Mus an dog, men om de iwå sakerna kunde van ej gifwa annat besked ån att det war grufligt läns gelen. För öfrigt war han wäl nåra fina ättio eller kanske deröfwer. Jens Jensen bar sina år bra; man kunde mycket wäl tro att ban war trettio år yngre. Oh det war ide unders ligt, ty beräknar man Ålder efter det man har uppleswat, tänkt od fint, od ide efter jordens omswängningar, få fände man med fulla ffål fals la honom Unge Jens Jenfen. Det låg ett mer filosofiskt lugn utbredt öfwer hans orörliga ansigte. J fin ungdom hade han hört ffolmås staren säga: Gå till myran och blef wiå! men ban hade gått till fnigeln i stället och hämtat sin wishet. Han hade aldrig anstrångt fig u tan att wara twungen dertill, oh aldrig gjort fig öfwerflödiga bekymmer — och derför hade han wetat att bewara sin ungdom. Cu stadsbo fom war på beföf trakten, frår gade honom en gång i förbigående om nams net på den kyrka, fom på något mer ån en mils afstånd synes öfwer kullarna midt fram för hans dörr. — Hwad för en kycka? frågade Jens. — Kors, den der! — Jaså, der längt borta! Jasa, det å fälle en kyrka, eller någor tocket.