Helsingborgs-Posten – 8 augusti 1864, sida 2

ner utan itwijwel lifsom jag, att jag gör bäst uli an säga er farwäl. Denna biljett, af hwilken hon icke fick weta något annat ån att Luca lefde, bejwatade Or nesta med dessa få ord: — J afion, min förfärlige herre, i afton. Då aftonen inbröt, erfor markisinnan ännu ett ögonblicks oro. Ea prest, fom ton efterikice fat, hade redan wäntat en timma kavellet: marfisinnan, till håljten sorgklådd, hwilket klädde henne utomordentligt wäl, satt under fin trone himmel i sitt böntum. Fyra frun:immer, fom tillbörde hennes betjening, stodo omkrimg henne, festklävda, förwånade och wörnadsfulla. Klockan åtta anlände slutligen Luca Dolci; framför honom gick allt hang husfolk i pråfs tiga livter. Han inrådde i bönrummet, fmås leende och parfymerad, ledig och djerf i fina rörelser; heta hans hållning andades unadons-. fristhet od glödande begår. Han war klädd i en trängt åtsittande lifrock af hwin, med guld ins wåfdi, sarin ot öfwer den bar han en mans tel of blått sammet med verlbroderier. Omkring hans fammersbarett, af samma fårg som mameln, slingrade sig en dyrbar guldtrens, som faflihöll en duske hwita plymer. Han kysste markisinnans hand och förde henne ceremoniöst till kapellet. Wigjeln förrätiades i deras bes ljenings närwaro. Sedan de erhållit prefters liga wålsigneljen, förde Luca fin hustru till bene nes rum och på Onestas begäran, fom hon framställde med ett smålcende, drog han sig lillbaka i ett annat rum och öfwerlemnade hens ne ät hennes qwinliga betjening. Han ropade på en af si:t folf, ti hwilfen han sane en synnerligt förtroende och gaf Hos nom med låg röst en befallning. Tjenaren gid