Helsingborgs-Posten – 5 augusti 1864, sida 2

stölte honom tillbaka med fin redan kalla hand: ultömd ar denna ansträngning drog han en djup suck oc Luca fånde att det hufwud, fom wi: lade mot hans knän, ide längre lefde. — Då han uppknäppte den stackars Joses skjorta för att försäfra fig om att hans hjerta werkligen för alltid upphört att flå, såg han att hertigen bar om halsen ett flagg radband, hwars alla kulor woro försedda med en liten stålspets. us ca aftog detta radband; derefter uppsteg han, stödde sig emot ett trad och under det han med sin näsduk stämde blodet som rann ur hans låtta sär, betraktade han scenen framför sig. Dolfila hade, fom man måhända påminnec fig, aftonen förut hört, lifsom alla de andra gasterna, hvad so: ar blifwit uppgjordt emellan don Jose och Vespasiano — wilforen, stället om timman för striden. Denna glada fia af Magdalenas familj, fom aldrig bedragit någon, blef bade harmsen och förwånad, då hon sag an hon mot fin wilja deltagit i ett skändligt förrädeti. — Hela natien plågades hon af den tanfen att Mibael Gåitti funde anse henne dels aftig i denna sammanswärjning mot hans lycka. Det fins wissa band, medelst hwilka dessa däraktigu ow uppriktiga warelser ännu äro fås stade wid lifwet, under de ögonblick af dyster förtwiflan, fom stundom följa på deras dör wande nöjen. Michael Gritii utgjorde för Dolfina denna tröstande tanke: hoa wisste att Brit ti war en förträfflig man; hon wisste att han yttrat om henne, att hennes synder woro en följd af hennes goda bjetta, att hennes felsteg endast woro allmosor och att han gerna skulle duellera för hennes skull: hon war stoltare öfs wet detta ord än öfwer fin skönhet och bon gret af förtwiflan, då hon tänkte på att denna mun hådanefter endast skulle tala om henne med före