Helsingborgs-Posten – 5 augusti 1864, sida 2

man föranstaltat om denna upplösning på fo medien, skola wi draga oss tillbaka. Då fattade Giulia haftigt hertigens Hand och fade: — Tro mig, min herre, jag kommer icke för att wanära den man, som jag älskar. Gån! mina berrar! gån! en längre franwaro skulle wäcka era wänners uppmärksamhet. Tänken ide på att wi äro bår. Då drogo sig te båda kawaljererna tillbaka, och den lotsli iga föråndringen i deras anleisdrag utwisade den rörrlje båda erforo wid dets ta owåäåntade möie. J det ögonblick då striden började höllo dess fa båda unga qwinnor, få olika i rang och härkomst, hwarandra i handen, liksom twenne systrar; känslan of en gemensam föra närmade dem till hwarandra. Genom ett ulhugset ställe i häcken kunde de följa fridens gång. Med framlutad kropp, utsträcki hals, balfoppna läppar, bleka och betagna af fasa — liknade de, i sin ifwer att icke gå miste om något af detta förfärliga skadespel, twenne olydliga offer för en qudlös uyfikenhet. Då Michael Gritti föll, förenades deras rös ster i derta gåtla anskri, — fom förfårat Luca : m det anskri, som ångesten eller fafan sframfallar ur en qwinnas bröst, år Utan twifwel der foras ligaste ljud, fom något menskligt öra kan höra, Safert år att den bafwan man erfar, då man föreställer sig allt det rysliga och hemska i Mais os, fördubblad, om man inbillar sig, att ängelts rop af förskräckta qwinnor med längre eller fors tare mellanrum ljuda i den grånslösa, of mörs fer uppfyllda rymden. Sedan don Jose fallit, såg Luca, då han wånde sig om, Giulia och VBespafiano lutade öfwer Michael Gcittis krop; Dolsina äfwen på