Cllanfmlel. Konseljpresidenten medåckade i går riksrådet att underrättelse amländt om afslutandet af cit vapenstillestånd på 6 veckor, och derefter med Ö veckors uppaägning. således på tolfveckor. Angaende vilkoren for vapensullestandet vet man ännu intet. Af åtskuliga omståndigheter kan man emellertid sluta att tyskarna skola, begagnande sig af den for dem aynsamma ställningen, låta ett starkt tryck hytla på Danmark. Man kan således ej vanta alt de skola upphafva den militaro occupationen af Jutland förr än freden år afslutad, under det man a andra sidan kan vanta medgifvandeu med afseende på truppernas underhall och forplagning. För öfrigt år det ganska sannolikt att detta tillstånd i Jutland ej skall vara länge, då vapenstilleståndet sormodligen snart bur aflost af fred. De tyska berattelserna från Wien om forbandlingarna under de sista dagarna hafva allaredan med stor enstam nighet konstaterat, alt det principielia medgisvandet al alla 3 herligdomenas afskiljande var Prussens och Österrikes hufvadvilkor för beviljandet af ett vapenstillesånd. Eu till Berl. Tid.;sandt lelegram från Wien d. 4 Aug. meddelar ån vidate soljande: Morgontidningarne beratta att man i sondagskonlerensen tramskridit till undertecknandet af Iredspreliminårerna och afslutandet af ett vapenstillestånd. Fredsbasen är: fullständigt afskiljarde af herligdomena; och de jutska distrikterna med unnaniag af Ribe amt Als och Vesterhassoarua tilfalla Slesvig; Öa Erö tillhor Danmark. Från Ribe skall verkstallas en rektifihation al gransen, för alt fastställa en strategisk grånssinia, som dock ej får ibuba integriteten af hertigdömenas serriloriala enhet. vWiener Abendpost for den 27 Juli sörklarar officielt for osann underrallelsen att grefve Rechberg låtit förklara I Varis och London att hertiadomenas sullstandiga atskiljande från Danmark år maximum af de Tyska stormakternas fordringar. N. A. Z:v tornekar alt till Berlin ankommit någon Fransk not, som ingriper i sredsforhandlingarne. Den upprepar, att det alldeles icke finnes någon anledning att tro, alt Frankrike skulle förandra sin forra slällning till Dansk—Tyska frågan, och erinrar om att Franska kabinettet på sin tid förde underhandlingar mot Savoyen och Nizzas desiniliva aftradande ntan att derom fraga någon tredje makt. Cch till och med då Schveiz protesterade mot annektionen af Chablais och Faucigny trodde Franska regeringen sig icke bora tillåta alt fremmande makter inblandade sig i denna angelägenhet. Inarvarande fall ställer sig saken annu gynsammare. Wi se tvenne krigförande parter, som onska freden; från intet håll proesleras mot dess afslutande, och kejsarens regering skall sakert vara den sista, som icke skulle dela en onskan om alt se ett slut på ytterligare blodsutgjutelse. Afven från andra håll såltes uppgisten om Napoleons intervention starkt i fråga. Times? Pariserkorrespondent sorsakrar visserligen att Drouyn de Lbuys sorut omtalade likalydande depescher till Wien och Berlin verkligen afgatt, och hanvisar för öfrigt till de olsliciosa tidningarnes kraftiga språk såsom ett noggrant echo af utvikesministerns innersta tankar; men uti en korrespondens till ÅIndp. Belge? af den 23 uppgifves deremot, att Franska sandebuden i Wien och Berlin inskrankt sig till att muntligen utveckla sin regerings åsigt om iftågavarande kabinellers uppträdande i Dansk—Tyska striden. Det tillages att ambassadorernas anmärkningar på begge hällen mottogos med koid, särdeles dock i Berlin, der hvarken konungen eller Bismarch inlato sig på att gifva något bestamdtl svar.