siga; om jag blefwe en gammal qwinna en wacker dag, få wid tretton hundra tufen! .... Od Vespasiano slutade fir mening med att slå handen i bordet; ty man hade alltid, och Michael i synnerhel, brukat afbryta fawaljeren just wid dena stället i hans förfärliga ed; deraf hade han fått den wanan at aldrig fullborda den och ingen wisse huru den lät i sin helhet. — Såg ut, fade Midael Grini, hwilken Fåns de en plötslig nyfikenhet uppstå mon sig, wid tretton hundra tusan .. .. hwad för nägra? — Widq tretton hundra tujfen jungfrur, för fan! — Gud i himlen! Hwar skall ni taga alla dem ifrån? utropade Michael. — Jo .... Cöln, jwarade Vespasiano twer kande, ty Han började at blifwa orolig. — Ni år alWför god, Vespasiano; jag har hört talas om elfwa tufen iungfrur i Cöln men ide om tretton hundra tusen. — Elfwa tusen! år det möjligt, ädle Mir chael? swaradegfawaljeren förwånad. — Det år wida möjligare ån tretton Hundra tusen, min wån. — ni faode föledeå att der föuls le reta er, om ni blefwe en gammal qwinna, bwilfet dessutom är föga sannolikt. — Men hwad är det, fom kommer in genom fönstret? — Månen, messer. — Jag trodde att man kastade in till of ett stycke hwitt kläde. Men det år månen, ni har rått . .. Skulle ni wäl funna tro, BVespaz siano, att jag aldrig fer detta bleka sken, utan art tänka på deras själar, som äro döda? — Hwarfö de:? fade Vespasiano. — Det wore angenämt, forisatte Michael, med ögonen jästade på de små silfwerhwita rutorna, det wore angenämt för de lenvande att tänka, att de fom gått hädan bo deruppe, i