SKUIIC utVYVCXIAMLIMCT al Hf10dI0I)UHODICIUIA vand 11111 går. Om fredsunderhandlingarna ersfares inlet nyll. Dock synes det som om mellanoch småstaterna, som hafva majoriteten i forbundet, vore otillfreds med att vara alfdeles uteslutna från fredskonferensen i Wien. Man talar redan om en protest från majoritetens sida mot hvarje åsidosättande af dess rattigheter vid den slutliga s:edsosverenskommelsen. Den rörelse och upphetsning, som osverallt i Tyskland framkallats genom händelsernazi Rendsborg, har ingalunda laggt sig ännu, och man motser med stor spanning soljderna af detta steg från Preussens sida. General Hake har emellertid d. 24 Juli blifvit af den Sachsiska regeringen afsatt som kommendant för exckutionstrupporna i Holstein. Man vet ej om detta skall betraktas som ett forsoningsoffer och elt bevis på odmjukhet mot Preussen, eller om han blifvit afskedad dersore att han ej energiskt nog sorsvarat forbundets rättigheter. Det är ej blott Rendsborgs fästning utan hela området på en mils omkrets som är besatt af Preussarna. Från flera håll yttras den formodan att Preussen betraktar detta blott som första steget till en fullständig ockupation af Holstein; denna åsigt skall vara allmän i Berlins ministeriela kretsar. — Om de svårigheter som framställa sig vid lösningen af suveränilelssrågan läses i ?Journal des Debats:? Det är Grefve Carl Moltke, som är bestämd alt såsom dansk fullmåktig underhandla om den slutliga freden. Det tyckes, som borde Tyskarne vara belåtna, men tvertom den allmänna meningen i Tyskland har aldrig varit mera upphetsad mot Danmark än i detta 6ögonblick. Man talar em Christian IX:s nya ministrar som om fåniga stollar, råa gladiatorer eller listiga ormar. IIvad ar det väl då, som Tyskarne hoppas al kriget, såvida Danmark, ofverlemnadt åt deras barmherlighet icke förslår till att mildra deras vrede och tillfredsställa deras ärelystnad? Mähanda är det känslan af en alltjemt invecklad och mörk situation, hvilken ingen triumph kan klara, som retar dem. Under det Preussarne utropa, att Preussen icke kan hafva slagits för ingenting — hvilket hänvisar på att Preussen mäste behålla för sig sjelft någon del af de eröfrade områdena — uppmana Öslerrikarne sin regering alt högt tillkannagifva, att Österrike slagits for Tyskland och att det dersore icke slagits för ingenting, all äran alt hasva befriat Tyskar från sremmando ok synes Österrike vara en tillräckligt vacker ersattning för gjorda uppoffringar och alt Preussen icke bör söka mera malcriel ersättning än Österrike. Så sortsältes grälet och splittringen utan tvifvel atlljemt på samma reela grundval, men I ea skiftande form. Ar icke den envisa rivaliteten emellan husen Oldenburg och Augustenborg tillräcklig att underhälla ett rådvillt och osakert tillstånd på andra sidan Rhen, under afvaktan att de stridiga meningarne skola göra hvarandra anklagelser af mera graverande art? Hvem skall döma dessa båda? De båda stormagterna hafva icke rätt dertill, om de också hafva magt, förbundet, sorutsatt alt det har rätt saknar magt. Men efter srågan om Preussen och Österrike, om Oldenburg och Augustenborg kommer en annan, på hvilken man icke tänkt, men som uppställes af folk, som är väl bevandradt i diplomatiska saker: sedan nu Augustenborgaren eller Oldenborgaren kommit i fullständig besittning af Holstein, huru vill man ordna den af Danmark afträdda slesvigska delens ställning, dess administration och styrelse? Skall Slesvig helt enkelt och simpelt incorporeras i Holstein? Men huru kan detta gå för sig utan all kränka den territoriella constilution, som tyska förbundet erhållit i traktaterna af 1815, då Slesvig, det må vara tio gånger afträdt af Danmark, icke mera utgör en del af förbundet ån Posen, Benetien eller Yngern? Eller skall Slesvig förenas med Holstein i en personalunion? Men man har börjat kriget dersöre, att man bestridde denna anordning, och man har fortsatt det för att förena de båda bröderna, som hotades med en smärisam skilsmessa, hur kan man efter sådant annat än förena dem i en och samma sta? Detta är problemet.? nn MW—— ——