Helsingborgs-Posten – 6 maj 1864, sida 3

elda; de fremmande stanna — Hwem är här? — Min syster frun. Frumtimret kastade en snabb blid på Anna, och gick; men fort derefter hördes feg ov rör ster från trappan, och man hörde wärdinnan twå gånger med ljudlig röst säga: — Har herrskapet sett hela den öfriga wi ningen få maste ni wäl också fe barnens rum och pigkammaren. — Sina skrattade. Nu spela de kommedi, fade hon; det år nog dig de wilja fe, men det skola wi naturligtwis ide märka. Dörren öpps nades i detsamma, och en klunga berrar och damer tiltade nyfiket in. Anna blef sittande alldeles stilla och blickande ej en gång upp. Det låg något ädelt och rös rande i hennes skönhet hwilket owilkorligen till wann sig aftining, oh den lilla stadens orgels nist, en gammal hygglig enstöring, sköt nästan med wåld de andra ut igen, och sade med sin rirligaste bugning, ödmjukaste tjenare! ber om förlåtelse. — Will du följa mig hem, Stina, bad Anna litet senare jag will ej gerna gå enfanr. — Ja, du år wäl wand att alltid hafwa en tjenare i hälarne, kan jag tänka. Jag är rädd du duger inte mycket att stå på dina egna ben; det skulle du tänkt på förut. Den gamle muraren hade en wälsignad förs måga att sofwa, och tåg i den sötaste slum mer når Anna fom hem. Hon git upp och ned i rummen, förtwiflad, ångslig, och hufwudyr. — (Forts.)