Helsingborgs-Posten – 6 maj 1864, sida 3

kakelugnen! ja, det syns nog hwad stlagss folk jag är hos. — Meu hade nte din fru rått, Stina; det war grufligt modet i fafelugnen; och denna dyna! — Store Gud! hwem tillhör den egents ligen? — Tack skall du ha, jag trodde jag fule få nöst, och få börjar du också kackla på mig. Gud gifwe jag aldrig blifvit född Den es landiga dynan! mitt eger förklade hade jag wäl rätt alt ta, wet jag, och deu smulan fjä der fan aldrig saknuas i bolstren. Jag glor: de det för fars skull, oh om du sqwallrar för Christoffersen ... Hennes rökt afbröts af snyftninqar. — Jag stall ej tala om det; men wi måste lägga det tillbaka i bolstern igen, ännu i qwäll, genast; jag lemnar icke huset innan det år gjordt. O Stina, wet du inte att det är en ryslig fynd? — Jag wet att du will göra mig olydtlig, swarade Stina häftigt. Jag wågar icke tända ljus; tänk om hår kom någon, hwad skulle jag då taga mig till? Hår hjelpte emellertid ingen inwändning. Sina måste tända ljus och åse huru systern med darrande hand och blossande kinder i fer beraktig brädska sprättade upp och åter sydde ihop. RNRå herran ware lofwad, nu år det då gjordt. Gör aldrig, aldrig något sadant mera ? Den stackars tjenstflickan såg mycket mods fäld ut; hon war både ond och rörd. — Ja, du behöfwer inte se ned på mig för det, hade du fom jag stått för twätrtbaljan els ler spisen i alla dina dagar, få woro du fans ske iniet bättre ån jag. Nå, nu är der ju afs giordt att Christoffersen ingenting får weta.