Helsingborgs-Posten – 2 maj 1864, sida 2

war det oaktadt elt himmelrike emot murarens förra hemwist, och den stackars tepslagarens ms bo tog sig werkligen ganska snygqt ut. Doktorn, fom fom framemot aftonen, war mycket förundrad och belåten. Nu, då den fju: fe kunde få ordentlig wård, skulle han snact bli frisk, fade hans i qwäll war han dot tems ligen medtagen, af glädje och rörelse, förstås, det war in så naturligt. — Den gamle muraren war också upprike tigt glad, och gonade fig riftigt i den warma, invgga sängeu; sagosoppan, som hans dotter lagat åt honom smakade honom förträffligt; och få lade hon omslaget få lätt och behändigt på hand arm; och det war annat flag ån att sjelf mödosamt hjelpa fig med weafter Hand. Behagliga framtidssyner gledo förbi hand fans tasi och lifwäl war det någor i wägen, något jom fattudes i hang lyda; men når funna wi menniskor säga att det ide år något fom fatz ad? Anna war mydet trött och ansträngd, men alls ide sömnig. Hon satte fig i den stora gammaldags länstolen, fom flod framför den lilla jernkakelugnen, och satt der timma efter timma och tänkie och tänkte. Hon kunde höra kyrkklockan fli; men ett litet ur fom tycktes fins nas någenstädes i närheten, kom henne alltid några ögoblick i förwäg. — Hwad gjorde de nu der hemma? Clara gret öfwer henne och bad för henne det wisste hon; och fadren? äfwen han sörjde en sluten aggande ohjelplig sorg. Föriwiflad wred hon sina händer. Hade modren redan fått weta det? satt hon nu högtidsklädd och glad wid bröllopsbordet och tänkte på nästa år, då hon skulle fira samma lyckliga fest i fin krets; men Anna wisste att hon lade till: om Gud will;