Anna. (Öfwerrsättning frän Danskau.) Andra Cavitlet. (Forti. fr. n:o 49.) War detta hennes bror? Hon tyckte nästan bet war mer än hon kunde bära, och dock, med hwad rätt föraftade hon den flitiga arbetaren? — Ni får wara god och ide tala få högt; min . . . den sjufe sofwer. Hwem år ni? Den unge smeden såg ut fom om han tyckt det wara mera skäl för honom att göra denna frå: ga; likwäl swarade han efter någon twekan i godmodig ton: — Sa jag hör just inte egentligen till fläg: ten ska jag säga, men hang dotter Stina är min fårafte; fästmö mille jag säga. Jag fån: ner inte fröken, men jaa fan tro ni kommer med hjelp, och jag säger derför bara att om den nåvsan behöfwes få år det hår. Anna säg uppmärksamt på honom, det war ett årligt uttiyck i det soliga ansigtet; litet pojkaftig och odorstad såg han wisserligen ut men dock höflig och anständig. J få ord berättade hon honom fina affigter och hwem hon war. Den stackars goss en war fom fallen från skyar a. — Kors hwad skall Stina säga! Men år det inte synd om henne sjelf, kära mamsell — han wille sagt fröken, men insåg att detta doc passade bättre för omständigheterna — kunde inte mamsell hjelpt honom på ett annat sätt! Detta år för mycket, ja aw är det. Och i hang min ftod tydligen : Den gamle krabaten, är det inte Wård.