Lyckans wexlingar. Den bekante följetonisten Jules Lecomte oms talar i en fransk tidning följande historia: År 1818 bebodde jag på rue kcepeletier tredje mår ningen i ett hns, tillhörigt fadren till en af wåra mest omtyckta kompositörer. En dag bes rättade man mig att den följande dagen ssulle bli auttion i wåningen inunder. Der bodde ett ungt par, hwiltet genom de politiska händel: serne sågo fig bragte till tiggarstafwen. För ro skull gick jag ned för att betralta de till bortauftionering bestämda sakerna, hwilka då förewisades. Wi funnnu i ett stort rum, uppe fylot med numrerade hnsgerådssaler och mödler, en ännu ung man, med ett distingueradt sätt; han ordnade med stoiskt lugn salerna, derwid biträdd af en gammal högt gratande piga. Twå barn, en liten gosse och en liten flicka, sprungo fram och tillbaka bland möblerna, tydligt högt förundrade öfwer att ej finna dem på deras gamla platser. Slutligen blefwo äfwen deras fragor häröfwer så många, att faoren mildt sade dem: SGån till mamma, gån mina barn, pappa är fysfeljatt. Modren inkom snart sjelf i salongen för att hemta de twå små ostyriga, lofwande dem namnam. Jag betraktade denna mor, medan hon utbytte några ord med fin man. Det mar en qwinna om tjngotwå eller tjugofyra år med ett wackert, ehuru mycket blelt onfigte. Tårar oh sorger hade tydligt derpå tryckt sin stämpel. Hon drog sig så snart som möjligt tillbaka, med Paul och Virgine (det war så de begge barnen hette) och inträdde i ett bredwidliggande rum, redan enligt hwad jag kunde märka då dörren öppnades, så godt somt tomt. Följande dagen egde auktionen rum. Som tidpnntten då war