flyktigt ögonblic, sekunden derefter hade hon öppnat dörren oc låg på knå wid fadrens säng. — Hon war nästan medwetslös om hennes röst war qwäfd af tårar; den gamle mannen i fången fyntes deremot wida mera förlägen och orolig än rörd. Der såg ut som trodde han fig böra säga någat, fom tyckie han att nls fället med råtta fordrade något uttryck af far derlig ömhet, men hjertat wille ej ingifwa hos nom rhwad han skulle säga; han hjelpee sig får ledes med ett sakta suckande och pustande, uns der det han samlidigt lade fin grofwa walkiga hand på den unga flickans nedbåjda hufwud. — Siackrs stackars Pappa! du lider myc ket. Hade jag haft någon aning om detta, få skulle jag kommit förr men nu skall jag heller aldrig lemna dig. — Hon lyfte hufvudet oh såg upp der den sjuke låg med sluma ögon och iemrade sig alltz jemt sakta: en uttärd skepnad, ett plumpt, fimpelt ansigte med stora, grofwa drag; uttrycket framställde en förunderlig blandning af slöhet, godmodighet och lift. Anna ryste; aldrig lems na honom! hwad hade hon gjort:? För denne man bade hon således offrat allt — nu först kände och förstod hun det — allt. — Men det war hennes pligt, swarade hon fig på dessa föreställningar; han war ju hens nes far, och hwad rådde han för de dumma illusioner hon gjort fig om honom; o, om hennes hjerta blott wille föra hans talan! — Men det war ett upproriskt bjerta; hwad hade hon ej welat gifwa för systerns medlids samma, christligt öfwerseende sinnelag. — Hon räckte honom den spruckna krukan fom stod i fonstret fylld med watten, och höll hans hufwud uppe medan han drack; men det skedde med modwilja, oc hennes rost ljöd ej längre