Anna. (Öfwerrsättning från Danskan.) Andra Cavitlet. (Forti. fr. n:o 47.) O, om det wore en dröm; hade hon ide många gånger förut haft rysliga drömmar, men likwäl om morgonen waknat i sitt fåra sofrum der hemma, solsken och glädje, wafs nat med en känsla af obeskriflig lättnad och tacksamhet. Men nej, detta war werklighet; o, om hon blott kunne komma åstad, komma med tröst och hjelp till fadren. Huru hade han det nu i detta ögonblick, frågade hon fig sjelf; trängde måhända denna skarpa wind in i hans usla stuga, war hans stackars sjuka arm stel af köld; längtade han efter öm wård och deltagande; tänkte han ej på henne? Och hans bild — huru gränslöst olik werkligheten war den icke — stod med marterande liflighet för hennes själ. Andtligen öppnades dörren, men det war icke fru Klemme, — Hon satt i god ro och åt och drack ofwanpå allt det myckna pratet — det war den beskedliga swågern med ett glas pund samt en rågad talltick pepparnötter och kafor. — RNi fall dricka detta, lilla mamfel far de han i hjertlig ton. Fo min ssäl skall ni få; wi funna ej förswara att låta er frysa i: hjäl. Ni kan behöfwa krafter, tycker jag. — Ja, han hade rätt! Hon smuttade på den warma drycken och bjöd till att åta en smula. — Bara wi inte komma för sent? Diligens sen är bestämt faren innan wi komma fram till staden.