Helsingborgs-Posten – 25 april 1864, sida 2

honom, och bäfwande af ångest, owiss hwad hon skulle tänka. Den allwarlige mannen war djupt rörd od skakad samt talade i en lugs nande ton: — Min egen förnuftiga flida, min stolthet, min glådje, du will wara luga och sansa dig — ide fannt? Alt år ju fom förr, wi älska dig säsom wårt eget barn. — Men jag år det ide? — Nej men du skall snart glömma det liksom wi, dina föräldtar, hafwa glömt det. — Anna stod ett ogonblick likasom förlamad, derpå drog hon fin hand till sig och gick et par steg tillbaka. — Glömma;! nej aldrig, aldrig! når jag genom blodsbandet är förrenad med den fattige, sjuke öfwergifne mannen år min plats hos honom. — Huru kunnen ni förswara, tillade hon nå stan hotande, att hafwa uppfostrat mig i ris kedom oc) öfwerflöd, då min älskade fader li: der hunger! Huru kunnen ni förswara att till och med haswa dolt hans tillwaro för mig och hafwa tillwunnit er den kärlek som tillkommer honom. — Öfwersten rynkade harmfullt pö ögonbrys nen wid dessa owäntade förebråelser men han beherrskade fig oh hand ton war ännu bes ständigt medlidsam, då han fade: D Du wet ide hwad du fåger och jag wil derföre ide tillräkna dig der; slaget fom få Har stigt att det omtöcknat din omdömesförmåga. Din far betraktade det fåfom en wälgerning, att wi togv dig till of; med största beredwillighet uppgaf han alla anspråk på dig. Han war murare och bodde i en liten landtförfams ling nåra staden der wi upphöllo oss. En dag utbröt eldswåda i byn och han förlorade fitt lila hus och fitt bohag; jag war juft då til