Helsingborgs-Posten – 25 april 1864, sida 2

städes och räddade hans hustru, som sedan har dött och iwå små flickor ur elden, den ena af dessa fmå flidor tog jag på mitt nå och lät henne leka med mitt ur, hon lade fina små ars mar om min hals od gret då jag wille gå. Jag frågade uu om jag fit behålla hens ne och då de tackade och wälsignade mig för tillbudet, bar jag dig hem under min kappa; du somnade snart, ditt lila hujwud hwilade lugnt intill mitt bröst. — Anna hör du hwad jag fåger! — Jag kan icke, jag tänker alltjemt på den gamle manneu med kryckan, som föll och bröt armen af fig, jag fer honam, få tyde ligt, ensam vå plågolägret, bekymrande fig öfs wer att han skall blifwa utkastad på gatan och anropaade döden om räddning. Jag måste dit bort! Wagnen håller ju utanför: fade ni ide att ni wille resa strax? Jag föls jer med, derest jag kommer för sent kunde jag addrig i lifwer förlåta er, som har hållet mig skild ifrån honom. Öfwersten såg med förwåning vå henne; war det tänkbart att hon wågade tala få. — Din förlåtelse skulle wara det enda wi kunna wänta af dig, enfaldiga barn, tag dig i aft, uttala ej ord fom uppresa en ewig friljsmur oss emellan. — Det år för öfrigt helt nas turligt, fortfor han mildare, att du gerna will hjelpa honom och han skall blifva hulpen, lägg den saken tryggt i mina händer; men sjelf må du ej resa dit. Jag känner förhåls landerna; det får ide fre. — Det skall ske; han behöfwer ej blottpens ningar, utan min omwårdnad och färlek och jag känner behof att wisa honom vet; hwad skulle funna hindra mig deri! — Mitt bestämda förbud.