Swarjehanda. Rouge et noir. Från en fransysk stad ftrifmes: J några sällskapskretsar wäcker nedanstående historia en wiss munterhet. Ett ungt, gift folk, fom dock redan öfwerlefwat jmekmånaden, äro hjeltar i berättelsen. Han är en både förmögen od sticklig föpman; hon en wäl uppfostrad, talangfull dam. Han tillbringar bwarje afton i fitt hem eller oc på teatern, men alltid i hennes sällskap; hon swärmar nas turligtwis för huslighet. Endast hwar fjortonde dag lemmar hon för några timmar hemmet för att besöka en wäninna, fom hennes man ej är bekant med. Då mor alltid beledsagar henne, få wäckte dessa besök i början ingen uppmärte samhet. Men sedan de under förloppet af det första året regelbundet npprevats hwar fjor tonde dag, börjor mannen att tycka saken wara besynnerlig. Han frågar efter wäninnaus namn, forstar widare, oc erfar nu art hans hustru ej på år och dag befött den nämnda familjen. Nu ur hans husliga frid störd; de fruttanswärdaste tankar storma in på honom. Han måste hafwa wissbhet. En dag lemnar frun, sallskap med bans swärmor, ater hujet och ftiger i närheten uf detsamma i en drosta. Mannen följer dem, wagnen stannar utanför ett hus mid en aflägjen gata, de båda frnarne gå in i huset, mans nen smyger efter, han fer Huru de gå uppför trappan till andra wåningen och der öppna en Dörr — han är då bedragen. Som en galning störtar han fram till dörren och rycker på ett tlocksnöre. Inget swar. Han ringer omigen; han bultar, han stampar, han flår larm på dör.ren; ändtligen närma fig steg; man frågar med tydligen förstäld röst efter den klappande. Han nämner jift namn; derpå swaras honom att man ej fan öppna, och dermed äro alla unders handlingar afbrutna. Grannarnes uppmärt samhet har redan blifwit wäckt, mannen fruts tar en offentlig scen; för otrohet har han ju wunnit tillräcklig öfwertygelse. Stummande af raseri återwänder han hem. En timma feds nare hemkomma hustrur oc) fwärmor helt obeymrade. Han störtar emot dem bådas de motaga honom med ett leende; Han jwär och Hos . i