det hon såg på sitt ur, att skola resa bort ens fam; det är första gång jag lemnat barnen och dag wille önska an min goda gamla wänin, nas silfwerbrollop wål wore söfwerståndet och jag wälbehållen hemma igen. Jag är wertligen mydet orolig, ja, le du Anna men det år alwar. År det för wår skull du är rädd, Mamma lilla? hwad ondt skulle funna hända of, då Pappa år hemma. Oh den unga flickan få stade fina mörka strälande ögon på fadren, med ett uttryck af oändlig färlef och tillit. Med Guds hjelp må wål intet ondt hända, swarade öfwerstinnan med en sagta suck; min lilla Clara skall wara mycket försigtig, ide gå i drag och taga wäl på fig, når hon skall fpads sera. Gif mig nu brefwet; fånn, Hugo, bur tungt det år; jag swarar för att min fåre fon blifwer glad när han får det; må han nu blott bekomma det innan jul. — Nå, nu år det förspändt, du blir inne Clara, farwäl, fare wäl. Öfwersten swepte wål omfring fin hustru; lilla Clara stod bafom de röda gardinerna och nickade år Modren; Anna kysste henne leende, i der hon bad henne fatta mod, det war ju blott 3 dagar. Derpå rullade wagnen bort, lemnande djupa, mörfa spär i den nyfallna snön. Far och dotter sågo ett ögonblick efter den, men den kalla blästen jagade dem snart in. Jag bar en del art skrifwa i afton, fade Of wersten, efter a:t hafwa gårt ett par flag i rummet, och will ej höras; sätt dlott en kopp follt the och ett par stycken bröd i marfaten til mig. God natt, mina barn, låt mig nu fe att jag under alla omständigheter får wara ostörd. Han kyssste dem ömt på pannan oh Anna