trodde han vå fin egen infigt och rätisfänsta. Han war för öfrigt en öm och hjerilig far miljfader od) det war milda blickar han fånde sin hustru, fom ftod till hälften resklädd wid kakelugnen, och fina unga döttrar, af hwilka den ena förseglade ett bref under det den ans dra såg ut genom fönstret på wädret. fwerstinnan hade ett årligt anfigte, fom troget afspeglade hennes milda, trofasta, fårs leksfulla själ. Anskönt Hon ej hade något direct inflytande på fin man, werkade dock alltid hennes närwaro förmildrande på honom, Hon war just en sådan husteu fom passade för Hos nom; hur ypperligt förstod hon ide att jemna små obehagligheter och att ordna husliga ans gelägenheter, uian att han märkte det oh hur lillmölesfommande och gerna gid hon ej in på alla hans planer och ideer. Men han, gid han in på hennes? Det tänkte han ej på; det lilla draget af resignation kring hennes mund undgick hans uppmärksamhet; han lefde sut eget ensamma, inre lif, förjde, hoppades, kämpade och wärte i i uthållighet och tro. Den åldfta af de unga flickorna kunde wäl wara omkring 18 år; hon war hög, smårt och mycket wacker. Utan att hennes ansigte i rinz gaste mon liknade hennes faders, war der nås got i hennes min och wäsen, som påminte om honom; också hon bar sitt hufwud högt och främmande förklarade henne ofta för att wara stolt, ja öfwermodig. Hon war det också, men hon war tillika en warmhjertad, enthousia stisk, ädelmodig flicka. Den yngsta war en fin, ljus hårig flicka, med blåa, ögon tindrande fom ftjers nor och en flar, genomskinlig ros vå kinderna, en ros, fom läkaren betraktade med alwar och modren med en aningsfull smärta. Det år få underligt, fade öfwerstinnan, i