Anna. (Önverrfåttning från Danskan.) Första Capitlet. Det war en fall, rå novemberafton; wine tren hade redan kommit med is och snö; fora hwitgrå skyar jagade hwarandra på himlen, och månen fick blott en och annan gång lof att fe ett ögonblick ned på den hwita marken. Winden hwen och susade i poppelallen fom ledde upp till öfwerstens wackra landtställe; den faftade de gula löfwen högt upp i wådret och blåste hatten af karlen, fom stod och spände hästarna för wienerwagnen. Ljuset från fönsterna i hwardagsrummet kastade eti lifligt sken ut på snön; det såg få trefligt, så inbjudande ut och der inne war weikligen också trefligt; rikt och smakfullt, warmt och ljust war der, förnösda ansigten och en god stämning. OÖfwersten gick med fasta, stadiga steg fram och tillbaka i rummet. Han war en man af omkring 60 år, temmeligen mager, hög och smärt, med gräfprängt hår, ädla, regelmassiga inletsdrag och nägot befallande i blick och min. Det war ett rigtigt hercfaresutfeende; man såg trax att han ej tålte något motstånd, eller råtare ej fände till något sädant. Med samma oböjliga wiljefrajt beherrskade han sig sjelf och andra och höll ett löfte och ett hot med lika samwetsgranuhet. Från fina beslut låt han ildrig tubba sig; tv de hade blifwit fattade sörst sedan ban hade frågat fig sjelf; hwilket om war det riktigaste, ej hwilket fom war det inqenämasle. Att också han kunde begå ett niftag föll honom aldrig in; fullt oh fuft