— Der skall jag säga Er; jag stod för uns gefär en half timma sedan harute, då en af Cafpersens bekanta — få beter han, bwars post det år — fom förbi. Då han hade når gor att snacka om med denne od dessutom gerna wille spalsera en tur, bad han mig stå lue för honom. Först wille jag ide ingå derpå, men då han lugunade mig med att på denna tid af dagen aldrig skedde något, få gick jag in och hemtade min tschakå och tog gewäret. Skulle Jouren komma, sade han slutligen, — det är en tjock en till häst och med tschakå och epåletter, — få ropar du: i gewär; och dermed gick han och bragte mig förlägenhet, emedan jag kommer vå Rosenbrog, fade den wafhafwande, i håndelse Ni anmåler mig; — men, tillade han, det gör ni wäl ide ? — Nej, så men, skall jag ej, swarade jag wånligt, om Ri fan förklara mia orsaken til att manskapet först fom ut få ordentligt på klädt o. s. w., och strart derpå få godt fom möjligt sökte godtgöra det begångna felet. — Ja-s, fer Ni, fade han viterst gemithligt, i det han återtog gewäret, fom stått en stund förwaradt i skyllerkuren, dermed hänger det samman på ett eget sätt. — Huru då? — Wi hade nemliqgen alla beställt biff borta på Sindentforeningen, oh twå man hafwa gått dit för att hemta den i en stor widekorg, som fans i waktrummet. För att nu biffen må blifwa motiagen på ett wärdigt sätt, har en Köpenhamnate föreflagit, att det skall ros pas i gewär för denfamma. Då Ri nu befallde mig att få göra, få trodde de inne i wakten naturligtvis att det war biffen, fom just wid detta lag bör komma. — Jag tackade nu min Jutlänning för hans