eldsdrag tecknade i den wänliga köpingens, den fordna stadens Rotuebys, historia. Närmare twå sekler hafwa förswunnit i tiden, sedan konung Carl XI degraderade den urgamla jtaden till föping, för att med ett flag funs na betwinga densammas innewänare och förmå dem att utan midare waldsamma åtgärder flytra till flippan Trotse i Åstersjön, der Elfte Carl anlagt fin Erona, som efter kungen fick fitt namu. Detta war der fifta harda öde, fom drabbade Rotnebydoerne, få widt wi hafwa of betant. Rotneby, eller sasom den sedermera hette Ronneby, förblef wisserligen en köping under Carlstrona; men den gamla hemtrefuas den der, — narmast jemförlig med flägtfärles ten inom en större sammandoende familj, — den gamla ihärdigheten och idogheten, den gamla rotfasta färleken till den plats, der man blifwit född och uppfostrad, — med ett ord: allt före blef detsamma äfwen sedan Ronneby förlorat sin rang och wardighet af stad. Byboerne älffa nu såsom fordom fina berg oc dalar, fin ström och fors, samt den leende jdjuweiterenatuven i miniatur, och har fwårt att ffiljas deris från. Men Ywad tonung Carl KI, barsk i är minnelje, ej förmådde pa artal, nemligen att stingra bybdoerne och förmå dem till att omhulda den nya ECromwa, jom han anlagt på Trotsö-tlippan, det förmådde en annan, på sitt sätt ockja enwaldig, makt: elden, endaft på 10 till 12 timmar, ty det härjande elementet ffings rade de ingen olycka anande innemwånarne med fasansfull hast, Hit och dit, — doc, besynnerligt nog, minjt till Carlskrona. Wi tro ej att den gamla motwiljan från Elfte Carls tid ännu är votfuftad i Ronneby mot Carlskrona, eller ens warit det på länge. Wi tro och weta med wiphet, att mellan Carlstrona-öoch Ronuebys boerne lange warit och ännu i dennu stund är radande en warm och innerlig förening. Or saten, hwarföre bydoerne denna gång ej mera mangrant antagit andudet att tillswidare nedMå ana bopälar i Carlstrona, war endast den, att staden ligger för tångt aflägsen från de orandstadades fordna hem, der de ännu hafwa att mycket uträtta. Aj den lugna oyen, dit resande från nära och slerran styndat, jomliga för att söka helsa, andra för att söka nöjen wid den namnkunniga helsoorunnen, finnes i denna stund ej mera öfrigt än en betydligt stor plan, fom öfwerallt är beströdd med tegel: och grushögar. Det är jä att sagr: en grafplats, der innewånarnes fohoppningar om ea fortfarande lugn werffame het sjönto ued i ftoftet, med askan af de bonins gar, der man tilloragt fina dagar i ostörd frid; — en grafplats, der de swartnade skorstenarne utgjorde talaude minnesstoder, till def man, af priswärd försigtighet och omtanka, fann för godt rifwa ner dem. Den hemsta taflan omslutes af en ram eller infattning af hus, fom elden fos nat i föpingens gränslinier; men på den flätt, der härjaren odlidkligt gått fram, fer mun (åns nu på tredje dagen efter ödeläggelsen) dels brins nande, från husen nedrasade, golfoch bjelklas ger, dels rytande spanmålshögar och dels en oöfwerskädlig mångfald af sammangyttrade was rulager uch husgeridsföremål, från och med Hela rader af fönsterglaskistor, fom ligga böjda i alla fasoner, till och med sammansmälta glaskärl och förbrända porslinsarbeten. äfwen dyrbara fops paroch metallpersedlar ligga öfwerallt kringspridda. Bland allt detta fer man äfwen nå gon gång brända husdjur, fom antingen icke AAA — — ——