att mätfa, ide bade deltagit i det af der öfriga manskapet utförda skyldrandet, blef ensam qwar. — Jag bade nästan kommit hån midt på Slotltspiatsen, fortfor öfwerstelöjtnanten efter en liten paus, fom förorsakades af att preftfruen, chefens wärdinna, fom in med förmids dagskoffet, DÅ det föll mig in, att denna håns delse war för foftelig för att ide närmare uns dersöfas, ifynnerbhet om det war det allmänna säntet, hwarpå studemterna mottogo stabsofficiet du jour. — Jag wände derföre om och nårs made mig åter waften. Så snart min wän fif ögonen på mig, rusade han, oafbrutet sueglande på mig, hänemot ingången till waften. Förmädd of mitt ifriga winkande, wände han dock illbaka till skyllerkuren, hwarest han giorde ässkilliga förberedelser till en flagg hons nör, hwaraf dock ingenting blef af, emedan jag fom för raskt på honom. — Hör, min gode wän, sade jag, rova flus denterna alltid i gewår på detta fått ? — Det wet jag ide, ljöd swaret. — Har Ni kanske aldrig stått på wakt förr? — Nej, jag har aldrig stått med gewär få här. — Har Ni då icke gått igenom en skola? — En stola? — fade han och fatte gewår ret in i kuren, under det han såg mydet förs wånad ut och derjemie mycket förnärmad pa mig; — jag år från Wiborgs skola. — Jag menar en exereisskola. — Nå-å, nej, det har jag ide, tv jag war siuk den gången ; men de togo mig likwål med på wakt. — Jag fall säga Er, fortfor Han förtroligt, Hr. — Hr. — jour, det år egents ligen ide min post, denna, utan en skolkamrats. — Huru bar ni då kommit att stå hår, hwarest man annars säner endast öfwadt folk?