man derföre den lilla krabaten försjurka i Neptum famn eller med andra ord — man dränkte honom. Hunden letade fin wån öfs werallt och syntes wara högligen bedröfwad öfwer hans bortowaro, men en wacker dag hade han oegifwit sig ut i wattnet och iyckals fiska upp den lille lekkamratens lif, hwilket han lade framför fig och förjande smekte. Ehuru han ide wille tillåra någon laga det ifrån hos nom, lyckades man dock att med lin bemäktiga fig deisamma, hwarefter det sänktes ner i elfwen på et ganska betydligt afstånd från piasen. Men — huru märkwärdigt! Efter någon tids förlopp hade hunden uppspårat äfwen dena gömställe och fom släpande med sin lilla wan i munnen. Nu in såg man att det war få godt att låta honom få wara i oqwald besittning deraf, och då blef han åter munter och belåten samt gräfre med tassarne upp en liten grop i ett aflängse hörn, nedlade der kamraten och skrapade sedan wäl igen allisammans. — Denna berästelse är ännu ett bewis på den i sanning föruudrangs wärda inftinkt, ja, man wore frestad att säga känsla, fom finnes nedlagd hos detta ädla djur. — Swanlig titulatur. J Kalmar har en torpare från Weoby blifwit af en bonde dras gen inför råtta för att stånda answar för eqwädingsord. Twenne wittnen intygade, att torparen, förtretad öfwer att icke få aka med bonden, hugnat denne med öknamnet erfkes biskop.