Helsingborgs-Posten – 18 april 1864, sida 2

— Ja, när Ni så will — men törs jag också göra det? — Jo—o0, det törs Ni wisst. Hun gick derpå hän til wakten oh ropade: i gewär! — Hade det ide warit galet förut, få blef det nu. Som Ni kunnen weta, har jag uns der min långa tjenst fett mången wakt blifwa ropad ut, och detta på högst obeqwama tider, såwäl för manskapet fom för den wafihafs wande, men aldrig har jag fett något, fom på minsta sätrt fan jemföras med den fyn, fom nu prefenteradeg för mina ögon. För att gifs wa dem lite tid, hade jag gått något afsöides, hänemot Bouhen, och wånde till hälften ryggen mot wakten. I det jag nu wänder mig om, fer jag eu hel skara med och wan nniformer, barhufwade, med långa pipor i munnen, med största förundran seende fig ombfring och dernäst betraktande mig, fom min wån ffildtwakten pekade åt med gewäret. Dock, detta må jag säga, detta beskådande warade blott ett ögonblick. Plötsligen gick det upp för dem, huru saken stod, och hufwudstupa störtade de in i waften för att, ett ögonblick derefter, ånyo komma ut, få reglementerade, fom deras oms ständigheter tilläto der. De uppställde fig i fourcbetterna, hwarpå den wakihafwande, fom tycktes wara den mest bakwände af dem alla, fommenderade: rätta er och skyldra. När jag undantager, att några gewär stodo lediga och att en fom till, under ffoldra gewär, gick allt detta drägligt, naturligtwis jemfördt med gewärsgången. Efter att hafwa gjort de wan. liga frågorna, aflägsnade jag mig, med önskan om ordentlig wakthällning. Hopen dref nu in i wakten och min flegmatiker, som, wäl