Helsingborgs-Posten – 11 april 1864, sida 3

hade rennat. Det hade af wågorna blifwit till hälften uppslungadt på en af klipporna, och till hälften slagit i stycken. Återstoden af wraket frängde upp och ned i den sjndande bränningen. Manen och blirtarne upplyste det gräsliga ffis despelet; men få hemskt det ån war, wände dock Hanna ej fina ögon derifrån, utan bes traftade Det medwetslöst ow med stirrande blicfar. Lik en blirt for dä den tanken genom benne, att det kanske wore möjligt att rädda ett menniskolif. Hon störtade fördeuskull ut och ilade skyndsamt i riktning mot stranden. Plötss ligt ljöd derifrån ett nödrop, i hwilket hon med förfäran tyckte fig igenkännasssin mans rött. Då hon hunnit inemot stranden, fattade Murphy henne i armen och frågade hwart hon åmnade taga wägen. Hennes swar träffade fom ett åffjlag den wilde mannens hjerta, då hon fal: lade honom fin sons mördare. Han sansade fig dock genast, kallade henne en toka och pästod, alt det nödrop, fom hon sade sig hafwa hört och i hwilket hon trott fig igenkänna fin mans röst, endast hade egt rum i hennes inbillning. Jmellertid slet hon fig lös från honom, och fortfatte under wilda, förtwiflade rop fin wäg långs åt sjöstranden, der eu hop kustboer, gi rige efter byte och rof, redan samlat fig och spejade efter hwad hafwet ur sitt djup fule tillsenda dem. Utan uppehåll ilade Hanna till det ställe, der bränningen rasade fom allras rysligag, och, krossadt mot klipporna, det ena liket låg tätt bredwid det andra. Förtwiflad störtade hon fig mor hwarje uppflytande död kropp, och plötsligt igenkände hon i en af dem fin makes lik ... Hon flingrade sina armar omkring detsamma, och tilllka med det bar en obarmhetiig wåg henne till stranden. Då solen gick upp, fatt Hanna wid foten af