utsökta beloppet skulle wara till f. d. Kamercs raren Karlsson betaldt är ogrundadt, likasom anmärkningen, att Mattsson war en fattig man, som för galdandet af ifragawarande 300 rdr fick lemna bus vc gård; att hela historien 1Ys nes hufwa tilllommit för att antyda en härdhet hos mig, hwillen ide finnes, samt blotta tids ningens enfald genom yttrandet, att jag stulle funna genom mitt förbarmande, hjelpa de af bunten lagfötta, hwartill stulle fordras en god tassa. Enfaldigheten, ja dumheten är få gris pande, att man ej tunnat wunta den of någon torporal ej ens af hans bitrade. Det förhållande att tidningen i följande N:o förklarar jur egen deruttelje icke wara exatt, bewisar tidmingens ftandpantt, samt undergrafwer allt förtroende till uppgiften om olita vers sioner (kanste snarare vistoner) om mitt förs menta förfarande mot DPiattsson. Jag har hwarten strämt Mattsson, eller rusat mot hor nom, hwarför jag fordrar att denna uppgift styrkes. Aj den på gatan samlade masfan dagdrif ware samt tillfalligtwis antommande, begarde jag endast att de ej stulle tilluanga gatan, utan lemna rum för dem, som stulle bära bort den siute. Jag söker ej menniskors gunst eller massans jubel, men jag strafwar och slall alltid strafwa att blotta och nedergöra lögner och smadelser. Jag sitter på min 9.admanostol satrare an uägon publicijt bland sina tidningsankor, sina ver: sioner, fina tilldragetser, hwiltas hemsthet beror af buddara eus trowärdighet, eller af starpan i smädarens penna. En sadan will upptruda fom samhällets oc ortens målsman genom ine smuationer, att en auman förbittring prulle råda mot mig både i stsaden och på landet. Jag känner ingen omilja mot mig utan af en eu stild person, fom dock är ostudlig, sasom dels allmänt sörattad, dels oc mindre wetande och således otillraknelig. Wen förvittringen är alls män mot en tion.ng som ohejdadt will framstalla lögnen i sanningens dragt, fom glade öfwer foltstockningar och anser nägra otynniga pojfars oc andra lattingars sammantraffande bewisa, att en sat wunnit ett oerhördt upp: seende. Jag anser åtalade strifternas syfte hafwa warit att antafta min heder och ära, beröjwa mig mitt meddorgerliga förtroende och angifwa mig fom en brottsling, att af allmän ällagare åtalas, oaktadt jag intet ondt gjort, oc) tidnin ningen sjelf medger, att nagon utredning ej fan winnas. Jag har ej annat gjort än endast ogillat tendensen af en tidning, som genom sitt olyckbringande gift jöker undergrafwa samhal lets moraliska lis. Jag fer med glädje foltets upplysning, jag finner detsamma allt mer mats na till sjelfmedwetande, det triss ide langre i andras ledband, det tanter sjelj och handlar derefter. Jag är öfwertygad, att allt ondt och ruttet, all lögn oc förtal stall nedergöras samt sanning och rått intaga faltet, jag wet att det goda ffall segra till slut och Hoppas att ur det oenighetöfrö, som samhallsfienden utsatt, fridens blomma inom kort uppspirar genom Hans krast, som kan allting förwandla. Helsingdorg den 2 April 1864. DD. G. WBWäbhlin. (Leris.) SR ————LLL —