Högt klappande hjerta oc fade: Hörde jag ej döds-uret vida, och har du ej fest Hyfmwelfpås norna i ljuset? Sadana tecken swika ide Derefter, rätande fig upp i fin fulla längd, fortfor hon pdögiidligt: Men min förbannelse skall hwila öfwer honom för hang bruma ed. Tänk på mig, Hanna, då du hör, att haus egen hand... Ater dänade etr sanonstott. Hördedu det? ropade Margaretha, fartyget kommer närmare, det år nu helt nåra de wäådliga klipporna. Det war dess sista nddfignal .... Hon tyjte nade, hopfnäppte fina händer och fade sedan: Och nu ware Herran deras själar nådig! Ingen råddning gifwes mer. För mig till sängs, Hanna! mina krafter öfwergifwa mig. Hanna ledde den wacklande gamla till hens nes hwilobädd, bredde wål på henne, bad ett AvesMaria och äterwåände fedan till köket. Lyde ligt skulle det warit för henne der, om stormen oupphörligt forifarit att viska hafwet. Men efter det fit aflossade kanonskottet hade stormen något lagt fig. Sjön wräkie och brusade dod förfärligt, och då och då förkunnade en vå afe ständ mullrande åska, att owädret ännu forts for, ehuru den swåraste byn gåt öfwer. Hanna lyssnade om den gamla rörde på fig, och då hon ej hörde något buller, drog hon kistan fram under fönstiet, ftållde en stol ofwanvå denfams ma, steg sedan upp och öppnade fönstret samt skådade ut åt det upprörda hafwet. Hwad hon såg, liknade mera de mörka famasierna i en ryss lig dröm, ån en werklig sanning; ty huru ofs ta hon än skådat hafwet i der förfärligaste uvps ror —wildare än i detta ögonblick hade det dock aldrig rasat. Långt äule ifrån stranden resse fig, swarta och rytande, de berglika wågorna upp mot skyarne, liksom hade en wåldsam jordbäf