Helsingborgs-Posten – 11 april 1864, sida 2

deras falla hwilobäddar i hafadjupet .... öfverallt gröua och gyttjiga, i fina fvepnins gar af sjögräs . . . der och der, hår och Ar ... Med ett högt skri sjönk den gamla qwinnan lillsammans. Andrew ryfte; Hanna dolde rysande sitt ansigte i fina händer. Men då Aus drew reste fig upp och med de trenne facklorna begaf sig mot dörren, höll honom Hanna far och utropade: Vill du medtaga min forbans nelse, Audy? Andy, betänk hwad du gör! Til döden will du släpa dem, då de tro fig i den fåfra hamnen, tryggade för hafsbränningarne! Tänk efter om du hade en bror, en far der ombord; tänk efter hwad du då skulle känna! eger du mod att föda huru klipporna krossa fartyget, och de arma, blodiga liken! .... O Guds moder, heliga junghul! bad hon, nedsjunkande på fnå, fMåra du ned och skydda de hjelplöse, bewara oss alla för synd! Släpp mig, Hanna! swarade Andrew, det tjenar till inet, att du uppehåller mig. Bis erce Murphy din egen swärfar, har redan locs fat dem wilse; men du bar ej för formwindens tjut kunnat håra det; de hafwa skjutit nödskost och . . . Plötsligt Hånade ett kanonskott doft och hemftt, lifsjom qwäfdt af stormen. Dett fann fitt geus ljud i ett skri från den gamla qwinnan, fom sprungit upp och nu, stående midt uti kojan, wildt slog omkring fig med ormarne och uts stötte gråsliga förbannelser. På samma gång stallade Murphys röst uppför trappan med uppmaning till Andrew att skynda sig. Andrew störrade ut. Hanna teste sig upp och, eburu sielf i behoj af ett stöd, skyndade hon fig att stödja den wansinniga. Men denna träck:e lugnt fin hand emot henne, drog henne til fit