Helsingborgs-Posten – 11 april 1864, sida 2

tätt infwept i fin kappa, hennes enda betådning, tre facklor! år det tre facklor, fom du tillagar? O, då wet du, att skeppet ej år långt härifrån; tre facklor äro ej någon fmuglarsignal; ni tänker nu ide på ert fartvg. Lät ej narra dig, Hanna! de tänka ej på fint fartvg, Nej, nej; en falsk signal wilja de gifwa för att locka ett olyckligt skepp i förödelsens swalg, ja få år det! Just fom hon hade yttrat dessa ord, fattade hon den panna, i hwilken Hanna smält becket, och innan Andrew kunde hindra det, gjöt hon ut dess innehåll i elden, så att en rödaktig flamma hwäsande for upp i höj: den. — Det der fall ni stå till answars för hos den, fom skickat mig bit, skrek Andrew. Is mellertid inser jag ide, hwarföre jag för er skulle förtiga sanningen; till och med år det kanske bättre, att ni får weta der. Nå wåäl, ett fartyg år nåra kusten och ingen mensklig maft förmår rådda det. Sålunda fan det qwiita folket ombord alldeles lika, om det för: gås här, eller ett stycke längre bort. Men för of, förstär ni, qwittar det ej lika. — Hwars före stirrar ni få på mig, hustru Murphy? Ar det wäl jag fom uppwäckt stormen? Då fan ni med lika rått säga, art det år fynd att uppbränna en gren, fom ftormen afbrutit från trådet. Vig, Andrew Furleng! skrek den gamla wred. Hwad har Pierce Murhy swurit mig? En ryslig ed har han swurit mig, act få låns ge hafwet år salt och månen skiner, Han als drig mera skulle göra hwad .... endast ban och jag känna. Smugleri år syndigt och har bragt sorg oc bekymer öfwer of; men drunfs nande mång förbannelfer och de krinqirrande wålnadernas hånskratt, hotelser och Bwiffnins gar, fom ljuda omkring stränderna och öfwer